Det vi inte visste om Nepal förrän vi levt här i tre månader.

• Nepaleser har extremt dålig musiksmak.
• Man måste alltid fråga tre gånger innan man får rätt svar.
• De använder inte toalettpapper.
• Vänstertrafik.
• Man äter med händer och sitter på golvet.
• Micron är inte uppfunnen.
• Gasspis är det som gäller.
• Strömavbrott är vanligt, ca 8 strömfria timmar per dag på vintern.
• Man äter ris och linssoppa två gånger om dagen hela livet.
• De har ett fördolt hat mot indier.
• Man prutar vid köp av allt förutom på supermarketen.
• Det finns risk att man får betala lite extra ibland för att man är turist.
• Taxichaufförer talar aldrig sanning (förutom Naran).
• Vänster hand = toapapper för nepaleserna.
• Höger hand = gaffel.
• Man går på promenad med buffeln istället för hunden (endast i Chitwan).
• Justin Biever är den ultimata idolen: alla älskar hans musik och frisyr.
• Varmvatten är en onödig lyx.
• Det är okej att använda andras skor utan vidare.
• Man kan köpa kräm som bleker huden på fyra veckor, det anses fint med ljus hy.

I morgon får vi äntligen äntra svensk mark igen, vi är pirriga och överlyckliga. 

Dag 90!

I KTM är det iskallt. Trots extra täcken är vi båda förkylda och saknar värmen i Pokhara. Vi ser mycket fram emot varma bad och långa sovmornar när vi kommer hem. Igår vandrade vi runt i de gamla delarna av Kathmandu och såg fantastiskt fina Kathmandu Durbar Square.Vi besökte också  Boudhanaht en sista gång och åt god lunch på Saturday Café. Här kommer lite bilder:

En vanlig syn vid köttmarknaden.

Durbar square.

Sadhu vid Durbar square.

Templen på Durbar square.

Ricsha som väntar på kunder, vi åkte en tur till bussparken.

Praying flags på Boudhanaht.

Tibetanska kvinnor som sitter vid Boudhanaht.

Mindre än en vecka!

Namasteeee...

Nu är vi tillbaka i Kathmandu igen, i kaosartade Thamel, efter en lång bussresa. Ellen njuter av en fantastisk feta/äppelsallad och Jenny av pumpasoppa, mums. Det kändes trist som alltid att säga farväl av alla barnen på HCCH, personalen och de andra volontärerna. Men vi känner ändå att vi är färdiga här nu, vi är mätta på Nepal. Och är mycket mycket ivriga att få åka hem till Sverige!

De senaste dagarna har gått extremt fort. Igår åt vi middag hemma hos Krishna, Hope and Homes koordinator för Pokhara. Gott och trevligt tillsammans med Krishna, Cody och två andra volontärer som bor där. Vi har också tagit en liten utflykt till två grottor norr om staden. Mahendra Cave var inget särskilt om man sett Lummelundagrottan på Gotland och nepaleserna försökte lura på oss en guide trots att grottan bara var etthundra meter... Bats's Cave var desto mer spännande. Därinne väntade hundratals sovande fladdermöss i taket, läskigt. I slutet av grottan blev det mycket svårframkomligt med branta väggar att klättra uppför, omöjligt i våra ögon med kameror dinglande och ryggsäckar. Vi och två äldre nepalesiska kvinnor klättrade tillbaka ut samma väg som vi kom.

Ses snart!!
Kramar från oss.

Grottväggen i Mahandre cave.

Mahendra cave.

Fladdermössen i taket på Bat's cave.

Ruby i Bat's cave.

Från vänster: Cody, Ellen, Jenny, Ruby, Eti utanför Mahendra cave.

Eti och ficklampan (+50rupies).

Den smala utgången som vi aldrig lyckades komma igenom...

Crazy taxiresa! Jenny och Ellen i framsätet. I baksätet satt Ruby, Eti och Cody med Leesha liggandes i knät!

Eti på Laughing Buddha, billig restaurang.

Cody.

Enorm veggoburgare på Laughing Buddha.

Dawa och Jenny sista dagen.

Picknik.

Förra veckan hade vi picknik med de andra volontärerna nere vid sjön.

Marta gör henna på Nora från Norge.

Nora.

Jenny har fått OM henna.

Ellens henna.

Ellen får henna.

OM.

Lake side view.

När man planerar något i Nepal blir det aldrig som man har tänkt sig.

I över en vecka hade vi planerat att bestiga Sarangkot. Trots det dåliga vädret bestämde vi oss att bestiga ändå. Vi började dagen med att besöka Bahini café för frukost, det blev yoghurt och pannkaka. Smarre smaskens. Därefter vandrade vi längs Lake side för att komma till trapporna som leder upp till Sarangkot. Dockhittade vi aldrig dem för att det fanns inga skyltar och lokalbefolkningen var inte så hjälpsamma. Efter 50 minuters promenad bestämde vi oss för att fråga någon igen och denna gång fick vi hjälp. Det visade sig att man kunde vandra upp där man befann sig. Det visade sig vara en mycket brant väg upp och vi var tvugna att vandra upp för 4 ganska branta kullar. Många gånger kändes det som att vi skulle svimma. Det roligaste var när vi mötte lokalbefolkningen som själva vandrade runt i bergen, de såg alltid förvånade ut och frågade vart vi var påväg. Efter många vilopauser och 3 timmars intensivt trekkande var vi tillslut framme på toppen av Sarangkot. Där uppe njöt vi av medtagna mackor och frukt och njöt av utsikten.

Efter en lång vilostund började vi bege oss hemåt. Vi bestämde oss för att ta bussen ner till Pokhara. Som vanligt blev det ett missförstånd när vi frågade en nepales om när bussen skulle gå. Vi fick vänta i 1,5 h innan bussen kom. Vi satt på en kall bänk och drack te och åt nuddelsoppa. Bussfärden ner var en upplevelse i sig, i 30 minuter fick vi stå upp i bussen medans bussen körde i racerfart ner längs berget. Efter detta fick vi bytta till en annan buss, det var en stor van som tog mer än 40 passagerare. Ellen fick klämma in sig i framsättet med 3 andra och Jenny fick stå upp i dörren under resan. Hectic!!!
Hemma åt vi thukpa ochnjöt av en kall dusch (icke).

Ellen njuter av varmt kaffe på toppen, kylan var slående.

Två kaffe för 40 NPR, cirka 4 SEK. Nice price.

Bergsflicka.

Jenny vilar på väg upp till toppen.

Vila efter en tuff trapats.



Några paraglidade medan vi trekkade.




Hikking.



Påväg upp till toppen.

Jenny njuter av snickers på toppen.